Artikkelit

Svenska institutionens vandring

Svenska teaterns elevskola hette det i tiderna. Det var där man skolades för att bli skådespelare på de finlandssvenska institutionsteatrarna.

Den svenska skådespelarutbildningen har under decenniernas lopp varit verksam på de besynnerligaste ställen, i Svenska teaterns skrymslen, på Arbetets Vänner på Annegatan, i gamla skolfastigheter i Eira och Tölö. Utbildningen har gått en lång väg för att till slut bli det den är idag och nu står vi igen inför en tröskel och förbereder oss för att stiga in genom dörren till Konstuniversitetet.

I samband med Teaterhögskolans sista inskription i september 2012 ordnades det en diskussion kring temat utbildningshistoria, dels för att för Teatterikorkea-tidningen bereda en återblick om hur det var att studera förr i tiden, dels för tala om hur dagens utbildning skiljer sig från gårdagens. Samtidigt var det en möjlighet för de inbjudna gästerna att träffas och minnas gamla goda tider och bli melankoliska över ett glas vin. I diskussionen, som ledde till denna artikel, deltog Laila Björkstam, Riko Eklundh, Robert Enckell, Dick Idman, Seija Metsärinne, Göran Schauman och Harriet Sevelius. De inbjudna skådespelarna representerade olika generationer och kunde jämföra sina erfarenheter från utbildningstiden.

Svenska teaterns elevskola – den svenska skådespelarutbildningens begynnelse

Svenska teaterns elevskola grundades 1908 i syfte att utbilda skådespelare för den svenskspråkiga teatern i Finland. Från Svenska teaterns elevskola blev man utdimitterad som premiärelev och det möjliggjorde att man kunde söka anställning på de svenska teatrarna i Helsingfors, Åbo och Vasa. I första hand utbildade elevskolan skådespelare för Svenska teaterns egna behov och de som inte fick anställning där fick söka sig någon annanstans. Titeln premiärelev medförde också att teatrarna kunde betala dem en lön som var lägre än skådespelarnas.

Under den två-åriga utbildningen hade man ämnen som improvisation, balett, scenisk framställning, rytmisk dans, fäktning, pantomim, sång och musik, samt teaterhistoria. Ämnet teaterhistoria handlade mycket om traditioner och "vett och etikett" och den rytmiska dansen samt den sceniska framställningen kan inte jämföras med dagens utbildning.

Gerda Wrede (1896–1967) fungerade som rektor under åren 1941–1966. Hon var talpedagog och ansvarade också för undervisningen i sång och musik. Den legendariska Mary Paischeff undervisade eleverna i balett och var känd för att alltid komma för sent till sina lektioner. Hon förklarade alltid hur hon fastnat i hissen på väg till lektionen, detta skedde många gånger och i många generationer.

Pedagogik och arbetsmarknad

Pedagogiken under elevskolans tid var också väldigt annorlunda än vad den är idag. Här kan det nämnas att Göran Schauman (född 1940) inte fick några sånglektioner eftersom den dåvarande rektorn och musikläraren Gerda Wrede ansåg att han inte hade begåvning för ämnet. Det åtgärdades dock efter en julfest där en av programpunkterna hette "varför Göran Schauman inte får sånglektioner" . Programmet gick ut på att Göran, kompad av Erik Häggman, sjöng Rigolettos aria. De hade övat så tusan för att det skulle gå smidigt. Göran hade rösten på plats men gehöret var kanske inte det bästa, det gick bra en stund men efter ett par takter var Erik och Göran inte längre på samma notblad. Det var ändå tillräckligt imponerande och strax efter incidenten fick Göran påbörja sina första sånglektioner.

Det sägs att man alltid blir utbildad för en arbetsmarknad. Hurudan och vilken marknad beror på den tidsperiod man lever i. Idag kan man utbilda sig till skådespelare men i slutändan bli teaterchef eller kanske stå-upp komiker utan att på något sätt betraktas som en misslyckad skådespelare. Så var det inte under det glada 60-talet. Då blev man utbildad för en arbetsmarknad som bestod av de befintliga teatrarna Svenska teatern, Lilla teatern, Wasa teater och Åbo svenska teater. Om man efter examen inte fick anställning på någon av dessa teatrar eller i någon ensemble var man misslyckad. Som en nödlösning kunde man försöka sig på Rundradions radioteater men rollerna där var ofta ockuperade av de som hade fast anställning på någon teater.

Scenspråk och dialekt

Scenspråket har under årens lopp också genomgått stora förändringar och alltmer gått mot det språk man kan höra på gatan. I början av 1900-talet var scenspråket högsvenska och det var förbjudet att använda ord och uttryck som kunde associera till talspråk. Ord som "skulle" och "de" fick inte uttalas som "sku" och "dom". Dialekter var inte heller tillåtna. Detta fenomen hade sin grund i att Svenska teatern ville förmedla ett gott språk och vara den institution där man kunde höra den "riktiga" svenskan. Det var också önskvärt att man hade ett svenskt namn när man stod på Svenska teaterns scen. Detta resulterade i att många skådespelare måste försvenska sina namn. Som exempel kan nämnas Åke Lindman som tidigare hette Järvinen och Anni Sundman som tidigare hette Pitkänen. Scenspråket stod inte heller i relation till rollfiguren. Bönder från Malax och fina herrar på Brändö Casino talade samma välartikulerade svenska och med samma ordförråd.

År 1914 pågick det så kallade teaterkriget. Då fungerade Svenska teatern och Folkteatern parallellt och båda jobbade för var sitt språk, Folkteatern för det finlandssvenska scenspråket och Svenska teatern för högsvenskan som hade många likheter med rikssvenskan. En stor del av ledningen och ensemblen på Svenska teatern härstammade från Sverige vilket var en delorsak att språket lät som det gjorde på Svenska teaterns scen. Nicken Rönngren var teaterchef på Svenska teatern år 1919-1956 och jobbade för en kompromiss mellan de två språkformerna för att nå en större publik. Det finlandssvenska scenspråket nådde scenerna i allt större omfattning i takt med att rikssvenskan försvann.

Utveckling

Från det glada 60-talet rör vi oss mot det blommiga 70-talet då politiken spred sig till universiteten och lärarnas politiserande påverkade utbildningen och eleverna på universiteten. Även på Teaterhögskolan var detta fenomen tydligt och man kunde till exempel hitta studiecirklar där man läste och studerade marxistisk filosofi. Samtidigt skedde det ett generationsskifte bland lärarna och det ledde till att en del lärare var yngre än eleverna.

Teaterhögskolan hade för länge sedan brutit sig loss från Svenska teatern men det fanns ändå band till det förflutna. Inte administrativt men organisatoriskt. Styrelsemötena hölls ännu i teaterchefen Calle Öhmans rum med Calle som självskriven ordförande. Kopplingen till Svenska teatern hängde kvar länge och bidrog delvis till attityden "på Svenskis kan man nu sen inte jobba" bland eleverna.

Framåtanda

Det är länge sedan allt detta var aktuellt. Nu har inträdesproven blivit mer krävande, utbildningen har utvecklats och blivit mer pedagogisk. Konceptet med praktik i grupp och den traditionella julpjäsen på Svenska teatern som ännu fanns på 80-talet har också försvunnit. Utbildningens längd har gått från en två-årig premiärelevs utbildning till ett femårigt magisterprogram. Det arbetssätt som tillämpas idag är Stanislavskijs fysiska handlingsmetod och den obligatoriska baletten samt den rytmiska dansen finns inte mer på agendan. Resurserna och utrymmena har ökat avsevärt sedan tiden i Svenska teaterns källare. Kursutbudet kommer att ökas ännu mer i samband med att Teaterhögskolan blir en del av Konstuniversitetet, men det kommer också innebära en administrativ utmaning.

Den svenska teaterutbildningen har vandrat genom många dörrar under de senaste årtiondena och har upplevt en ständig utveckling och tagit nya riktningar. Vi vandrar konstant in genom nya dörrar och den dörr vi skymtar nu liknar kanske mer en port som har en något högre tröskel. Det som väntar bakom porten återstår att se.

"Det är inget fel på förändring bara den går i rätt riktning." Winston Churchill.

Fredrik Gräsbeck
Skribenten har fungerat som produktionsassistent för Svenska institutionen under hösten 2012.