Efter tio år är skådespelaren Dick Idman tillbaka som professor i scenframställning vid svenska institutionen för skådespelarkonst. Kim Gustafsson är också skådespelare och studerade vid Teaterhögskolan under Idmans förra period som professor. Kim Gustafsson har träffat sin nygamla professor för ett samtal om skolan, konsten och livet...
KG:Det är nu tio år sedan vi gick ut Teaterhögskolan. Den viktigaste förändringen under dessa 10 år?
DI: Bologna-processen, utbildningen har blivit femårig och uppdelad som en tvåstegsexamen. Om vi ser på den svenska institutionen har utbildningen förlängts till fem år och praktikperioden från ett halvt till ett helt år. Men i princip är uppdraget detsamma som senast.
En förändring i den nära framtiden är det nya konstuniversitetet där Teaterhögskolan, Sibelius-Akademin och Bildkonstakademin skall ingå. Man borde se på alla förändringar med tanken ’vad finns här för positivt att hämta?’
KG: Vad finns där att hämta?
DI: Ur den svenska undervisningens synvinkel behöver vi inte sticka under stol med att det i jämförelse med majoritetsspråket inte är lika självklart att vi
finner svenskspråkiga pedagoger som har kvalitet nog. Inom vissa ämnesområden kan det då finnas ett mervärde i att kunna samla svenskspråkiga studerande, t.ex. i vissa teoretiska ämnen.
KG: Vem är det som vill det här? Varifrån kommer idén om en sammanslagning?
DI: Det nya Aalto-universitet har lett till att man sett att tre förhållandevis små konstuniversitet inte riktigt kan göra sig gällande på samma villkor. Det är synd att debatten inte fördes tidigare – då kunde man ha fört en seriös diskussion om var utbildningen för scenografi, dräktdesign och film hör hemma. Nu är det kanske för sent.
DI: Teaterhögskolan har en positiv inställning till det svenska utbildningsprogrammet. Man betraktar den svenska utbildningen som ett mervärde, inte minst på grund av de naturliga kontakterna utåt, speciellt till de nordiska länderna. Jag upplever situationen nästan som tryggare nu än för femton år sedan, faktiskt. Då talade man om en sammanslagning av alla institutioner. Det är möjligt att institutionerna försvinner men utbildningsprogrammen består.
KG: Kan man säga någonting annat om NorMa (det Nordiska Magisterprogrammet) än att det är bra och viktigt för scenkonsten i Norden?
DI: Kanske NorMa försvinner i sin nuvarande form. NorMa har varit ett viktigt och slagkraftigt program, men det gjorde det tvååriga magisterprogrammet komplicerat t.ex. praktikperioden och resurserna. Till de två första NorMa-kurserna tog vi in studerande endast från de andra nordiska länderna.
Med 13 års facit på hand måste vi erkänna att det inte alltid varit så lätt att hitta potentiella magisterstuderande som har, inte bara teoretiskt och formellt, men rent praktiskt samma grundförutsättningar som de som gått en treårig utbildning här. T.ex. akrobatiken – det kan uppstå riskmoment på många plan. NorMa försvinner inte, men måste utvecklas.
KG: Subfrau, FiST och Teater Mestola är exempel på teatergrupper som grundats av NorMa-studenter. De spelar fortfarande mer eller mindre regelbundet och turnerar i hela Norden. Undrar hur många finländska premiärer det skulle ha blivit i t.ex. Oslo de senaste 12 åren utan NorMa?
DI: Det handlar om vidgade gränser – det finns också nordiska studerande som gått hela utbildningen här, en del har stannat kvar. Att ta in studerande från Norden hör nog till vår utbildningsfilosofi. Den svenska institutionens och Teaterhögskolans synlighet i Norden är viktig med tanke på praktikplatser och samarbetet med de nor-
diska teaterhögskolorna. De nordiska kontakterna är och kommer att vara en viktig del av utbildningen.
KG: Den postdramatiska teatern. Warum?
DI: Det finns en viktig dialog om hur traditionell en grundutbildning i skådespelararbete ska vara. Hur mycket ska den ge vika för rådande trender? Om grundutbildningen handlar om hantverk och idé, om både praktisk och teoretisk kunskap, då kan man fråga sig om man kan ha kvar ett ämne som akrobatik i sin gamla form? Det har att göra med att den fysiska färdigheten börjar bli sämre hos den enskilda studeranden.
Hur mycket ska man förlita sig på det beprövade, det empiriska, det som man har gett resultat i generationer? Hur mycket skall man anpassa utbildningen till nya trenden? Utbildningen skall ge redskap och verktyg för yrket och jag vill påstå att utbildningen ska vara gångbar oberoende av trend, form eller innehåll. De olika former, visioner, arbetssätt och regissörer som yrket kan medföra ska man kunna svara på.
Vi har ju sett motsvarande fenomen, den postdramatiska teatern är ett led i utvecklingen efter bl.a. surrealismen, dadaismen, performance, den absurda och den postmoderna teatern. Balansen mellan beprövat och nytt är en delikat fråga i utbildningen.
På 70-talet när jag gick i Teaterskolan sa skådespelaren och regissören Karl-Axel Heiknert: ”Inte fan ska ni tro att man slutar spela Shakespeare bara för att ni går i Teaterskolan!” Jag tror att dramatikern har en viktig roll i den globala teatertraditionen, även den nya. Den postdramatiska teatern har knappast som mål att döda dramatiken.
KG: I Norge pågår just nu en debatt om hur intressant det är att titta på skådespelare i tjugoårsåldern som ‘devisar’ material ur väldigt likartade upplevelser om sin folkhemsuppväxt i ett av världens rikaste länder.
DI: Vi är ju lite på sidan om – den postdramatiska teatern har man sett i Berlin i 10 år – paradoxalt nog har den styrts av en väldigt stark regissörstradition som vi inte har här. När vi ’devisar’ så blir det lite som improvisation. I grupp. Men jag förstår att man vill komma vidare och bort från den aristoteliska traditionen.
Personligen har jag länge varit ”fed up” på psykorealismen som ju är ett fenomen som svarar helt mot individualismen på 80- och 90-talen. Därför är alla nya utmaningar, former och tillskott väldigt välkomna. Det handlar ju faktiskt om form: teatern är en praktisk analys av mänskligt beteende i en organiserad upplyst form på en scen. Det är intressant hur mycket utbildningen ställs i fokus i de här frågorna. Man kunde också rikta lite mer ljus mot marknaden och inte lämna den ostörd och orörd. Personligen tycker jag att man går utbildningen för att forska och studera skådespelararbete och inte för att göra mer eller mindre lyckade kopior av produktioner ”out there”.
KG: Vad tänker du ändra på/bevara?
DI: I diskussion med personalen försöker jag få en objektiv bild av vad som fungerat och en kritisk definition av vad som kan förändras. Vi kommer att dra ner på den produktionsinriktade undervisningen så det blir mer tid för reflektion. Det betyder inte att den offentliga delen minskar märkbart men det måste vara processen som är det viktiga.
Det kommer att ske vissa förändringar i de valbara studierna – det är möjligt att Skärgårdsteatern blir obligatorisk igen. Den största förändringen är att vi går tillbaka till att ta in nya studerande vartannat år.
KG: Du skiljer på skådespelararbete och scenframställning?
DI: Skådespelararbete är det vi studerar då vi inte har produktionsbaserad undervisning. Scenframställning leder till ett offentligt framförande.
KG: Har du läst Sannfinländarnas partiprogram? Jag hör ju själv till alla möjliga minoriteter men när de börjar hota ens arbete (citat ur Sannfinländarnas kulturpolitiska program: ”...statens kulturunderstöd bör styras så att de förstärker den finska identiteten. Skenkonstnärliga postmoderna experiment borde ekonomiskt lämnas åt privatpersoner och marknaden”) blir man rasande. De känner knappast till att den svenska institutionen existerar men om de visste det skulle den garanterat åka på ”lakkautettavien lista”.
DI: Jag är så pass gammal att jag har sett lite svängar av de här populistiska idéerna förr. Jag förstår att det kan kännas hotande när man läser det svart på vitt men jag upplever nog att kultursektorn är så stark att det inte utgör ett konkret hot. Jag tror att det skulle medföra en enorm motreaktion.
Jag hörde någon säga: ”det är bra att de sätter skiten till pappers, då blir det klart och tydligt, så kan man så småningom bli av med det”. Men det är ju rysliga formuleringar, men deras retorik är en del av de europeiska ultrahögervindarna med en fruktansvärd syn på t.ex. invandrare och minoriteter. Nationalismens fula tryne är likadant överallt.
KG: Och nu över till lite populistisk sensationsjournalistik. Jag läser upp några begrepp och så får du associera fritt.
Jämställdhet: Eftersträvansvärt
NorMa: Vettigt
Lärdomsprovet: Obligatoriskt
Fria grupper: Nödvändiga
Politisk teater: Alltets begynnelse
Konstuniversitetet: En möjlighet
Privat sponsorering av teater: Usch nej!
Musikal: För andra
Finlandssvensk kultur: Sig själv nog
Postmodern skenkonst (Postmoderni tekotaide): Nu måste jag formulera mig väl... Även Ett Sannt Finländskt Fenomen
Pension: Vad är det?
KG: Tack ska du ha. Är det någonting du ännu vill ha i skrift?
DI: Jag vet ju att jag kommer att vara här 5 år, basta. Jag hoppas att jag merparten av den tiden får ägna mig åt undervisning och utbildning. Jag har lovat mig själv att ha en lite annan inställning än förra gången: en strävan att försöka vara mer lyhörd och att utgå från att dagens studerande är väldigt upplysta.
Om man är en stridbar person som jag med åsikter i det mesta så gäller det för mig att öppna ögonen och öronen i den pedagogiska handlingen. Dialogen är oerhört viktig. Men att jag skulle bli en fluga i taket, det vågar jag inte lova. Man måste vara realist..!
Dick Idman on palannut ruotsinkielisen näyttelijäntyön professoriksi kymmenen vuoden tauon jälkeen. Ilmapiiri Teatterikorkeakoulussa tuntuu nyt myönteiseltä ruotsinkieliselle koulutukselle – sitä pidetään itseisarvona ja yhteyksiä muihin Pohjoismaihin arvostetaan.
Idman aikoo selvittää perusteellisesti, mikä opinnoissa on ollut toimivaa ja mitä pitäisi muuttaa. Hän korostaa dialogin ja kuuntelemisen tärkeyttä.
Ensimmäinen muutos koulutukseen on se, että uusia opiskelijoita aletaan ottaa joka toinen vuosi, kun viime aikoina pääsykokeet on pidetty kolmen vuoden välein. Produktioiden tekeminen jää jatkossa vähemmälle painoarvolle, jotta saadaan aikaa oppimisen reflektoimiselle. Myös valinnaisiin opintoihin Idman lupaa muutoksia.
Näyttelijäntyön opetuksessa Idman pitää tärkeänä tasapainon löytämistä perinteisten menetelmien ja uusien suuntausten välillä. Hän on ollut jo pitkään kyllästynyt psykorealismiin, ja toivottaa tervetulleeksi kaikki uudet haasteet, muodot ja jatkokehittelyt.
Pohjoismainen maisteriohjelma NorMa on kenties loppumassa nykyisessä muodossaan. Kaksiportainen tutkintorakenne on sopinut kehnosti yhteen yksivuotisen maisteriohjelman kanssa, ja on ollut vaikea löytää riittävän samantasoisia opiskelijoita. Pohjoismaisten opiskelijoiden ottaminen ja yhteistyö Pohjoismaisen kentän kanssa kuuluu kuitenkin laitoksen opetusfilosofiaan, ja jollakin tavalla NorMa tulee Idmanin mukaan vielä jatkumaan.
Taideyliopiston perustamisen Idman näkee mahdollisuutena ruotsinkieliselle koulutukselle: kun ruotsinkielisten opiskelijoiden määrä kasvaa yhdistymisen myötä, heille voidaan ehkä tarjota yhteistä opetusta muun muassa teoria-aineissa. Idman harmittelee kuitenkin sitä, että elokuvakoulutus, lavastus ja pukusuunnittelu ehtivät jo siirtyä Aaltoon, eikä niiden parhaasta sijainnista ehditty keskustella taideyliopiston yhteydessä.
Perussuomalaisten noususta Idman ei jaksa olla kovin huolissaan kulttuurialan tai suomenruotsalaisten puolesta. Hän uskoo, että vahva kulttuurikenttä nousee tarvittaessa vastareaktioon.
| TEATTERIKORKEAKOULU | |
|---|---|
| Käyntiosoite | Haapaniemenkatu 6 00530 Helsinki |
| Postiosoite | Teatterikorkeakoulu PL 163, 00531 Helsinki |
| Puhelin | (09) 431 361 (Vaihde) |
| Faksi | (09) 4313 6200 |
© Copyright Teatterikorkeakoulu | |
