s.1983 Ruotsi
Om man drar ett imaginärt sträck mellan den inledande idén och det färdiga konstverket
får man en linje som sträcker sig över hela den konstnärliga arbetsprocessen. Linjen omfattar alla de delar som tillsammans bildar det färdiga verket. Skisser, färg, modeller, titlar osv. I mitt arbete har den viktigaste komponenten alltid varit ett föremål, ett objekt.
I mina tidiga verk har objekten tillkommit redan på startsträckan. I dessa verk anger de tonen för hela arbetet. Eventuella narrativa inslag har fått ge vika för ett abstrakt, stumt språk. I verken dominerar det visuella, och föremålen representerade ingenting annat än sig själva.
I senare verk får det visuella samsas med det narrativa, och objekten tar vid långt senare på den osynliga linjen mellan idé och färdigt verk. Men trots att de tvingats underkasta sig berättandets form så har deras roller samtidigt förstärkts.
Föremålet som ledtråd. Fläckarna på diskarens uniform som bildat ett harlekinmönster på skjortbröstet. Den majestätiska kristallkronan dekorerad med klädnypor. En övergiven julkrubba.
Genom att studera dessa föremål, kan vi läsa verket.
I slututställningen kommer jag att visa en installation där hundratals föremål bildar en massiv kil som skjuter in under Bildkonstakademins auditorium. Samtidigt som verket är underordnat byggnadens arkitektur fungerar det också som ett stöd för en av husets viktigaste samlingslokaler. Denna balansgång mellan det visuella och det narrativa, kan sägas vara typisk för mina nyare arbeten.